AV: Alma Uhr

Introduktion

Vintern 2020 hittade jag ett fotografi av min mormor iförd en vit klänning, ståendes rakt upp och ned i en avskalad miljö, mot en husfasad. Hon gick bort 1994, bara månader innan jag föddes och jag har under min livstid alltid sökt ledtrådar i familjens släktalbum om vem hon var och genom dessa försökt lärt känna henne postumt. Att det över huvud taget varit möjligt är delvis tack vare min morfar, Türker Soukkan, som noggrant dokumenterat, sparat, sorterat och organiserat en livstids bildmaterial för att sedan lämna det vidare till sina barn och barnbarn. De bilder som är i kritiskt skick digitaliserar jag genast, genom att scanna in dem i datorn för att säkra att de ska finnas kvar efter att det fysiska fotografiet bleknat ännu mer, helt gått sönder eller slarvats bort. Detta förvaltade genom digitalisering var möjligt tack vare de kunskaper jag besitter och med de digitala verktygen jag har tillgång till som hjälpreda. Det fick mig att fundera kring mitt handlande - varför är det så viktigt för mig att bevara detta material?

I sverige har vi fler stor instanser vars ansvarsområde är just att förvara, bevara förvalta arkiv. Under digitaliseringen förändrades förutsättningarna för detta, då helt nya verktyg fanns att tillgå bevarande-processen och distribueringen av arkivmaterialet. Materialet magasineras på nytt sätt, i den relativt nya, digitala världen. Vi kan digitalisera material i en ny utsträckning. Nya möjligheter i samhällsutvecklingen öppnar nya dörrar, men väcker också många nya frågor. Vilken roll spelar de digitala verktygen spelat i bevarande av fotografiskt material? Och har digitaliseringen gjort förvaltande av fotografiet mer demokratiskt?